Skip to main content

EU kännetecknas av sin kulturella och språkliga mångfald, och de språk som talas i EU är en viktig del av kulturarvet. EU stöder därför flerspråkighet i sina program och i EU-institutionernas arbete.

EU har 24 officiella språk:

Bulgariska, danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, kroatiska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, rumänska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska.

Nya EU-språk

Antalet officiella språk har utökats varje gång EU har fått nya medlemmar.

När blev språken EU-språk?

  • 1958: Franska, italienska, nederländska och tyska
  • 1973: Danska och engelska
  • 1981: Grekiska
  • 1986: Portugisiska och spanska
  • 1995: Finska och svenska
  • 2004: Estniska, lettiska, litauiska, maltesiska, polska, slovakiska, slovenska, tjeckiska och ungerska
  • 2007: Bulgariska, iriska och rumänska
  • 2013: Kroatiska

Flerspråkighet

En av EU:s grundläggande principer är flerspråkighet.

Syftet med EU:s språkpolitik är att

  • kommunicera med invånarna i EU på deras egna språk
  • skydda den rika språkliga mångfalden
  • främja språkinlärning i EU.

Den här politiken är helt unik och saknar motsvarigheter bland både flerspråkiga stater och internationella organisationer.

Principen om flerspråkighet är inskriven i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna: Alla EU-medborgare har rätt att använda vilket som helst av de 24 officiella språken för att kontakta EU:s institutioner, som är skyldiga att svara på samma språk.

All EU-lagstiftning och sammanfattningar av lagstiftningen publiceras på alla officiella EU-språk utom iriska. Av resursskäl översätts för närvarande bara förordningar som antagits av både ministerrådet och Europaparlamentet till iriska.

Europeiska rådets och ministerrådets möten tolkas till EU:s samtliga officiella språk. Europaparlamentets ledamöter har rätt att använda vilket officiellt EU-språk som helst när de talar i parlamentet.

EU:s språkregler

Rådet bestämmer enhälligt reglerna för EU-institutionernas språkanvändning genom förordningar som antas i enlighet med artikel 342 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Reglerna finns i rådets förordning nr 1, där det står att EU-institutionerna har 24 officiella språk och arbetsspråk.

Engelska är fortfarande ett officiellt EU-språk även om Storbritannien inte längre är med i EU. Det är fortfarande ett av EU-institutionernas officiella språk och arbetsspråk så länge det anges som sådant i förordning nr 1. Engelska är också ett av Irlands och Maltas officiella språk.

Förordning nr 1 innehåller också regler om vilka språk som EU-lagstiftningen ska skrivas och publiceras på, och vilka språk som ska användas i handlingar som skickas mellan EU-institutionerna och allmänheten eller mellan institutionerna och EU-länderna. EU-institutionerna har också rätt att själva bestämma vilka språk de ska använda internt.