Europeiska unionen vilar på rättsstatsprincipen. Det betyder att allt som EU gör bygger på fördrag som alla medlemsländer har godkänt på demokratisk väg. Om ett politikområde till exempel inte nämns i något fördrag kan kommissionen inte föreslå någon lag på det området.
Fördragen är bindande avtal mellan medlemsländerna som fastställer EU:s mål, vilka regler som gäller för EU-institutionerna, hur beslut ska fattas samt förhållandet mellan EU och medlemsländerna.
Fördragen ändras för att EU ska bli effektivare och öppnare, för att förbereda inför anslutningen av nya medlemsländer och för att införa nya samarbetsområden, som den gemensamma valutan.
Med stöd i fördragen antar EU:s institutioner lagar som medlemsländerna sedan genomför. EU:s fördrag, lagstiftning, rättspraxis och lagförslag hittar du i databasen EUR-Lex.
De viktigaste fördragen i kronologisk ordning (det nyaste överst):
Lissabonfördraget
Undertecknades: 13 december 2007
Trädde i kraft: 1 december 2009
Syfte: Att göra EU mer demokratiskt och effektivt och bättre på att gemensamt hantera globala problem som klimatförändringen.
De största förändringarna: Mer makt till Europaparlamentet, enklare omröstningsregler i rådet, medborgarinitiativet, en permanent ordförande i Europeiska rådet, en ny utrikesrepresentant och en ny utrikestjänst.
Lissabonfördraget klargör vilka beslut som ska fattas
av EU
av EU-länderna
gemensamt.
EU:s mål och värderingar fastställs i Lissabonfördraget och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.
Fördraget om upprättandet av en konstitution för Europa (2004) har många likheter med Lissabonfördraget. Det undertecknades men ratificerades aldrig.
Nicefördraget
Undertecknades: 26 februari 2001
Trädde i kraft: 1 februari 2003
Syfte: Att reformera EU-institutionerna så att EU är effektivt även med 25 medlemsländer.
De största förändringarna: Förändrad kommission och nytt omröstningssystem i rådet.
Amsterdamfördraget
Undertecknades: 2 oktober 1997
Trädde i kraft: 1 maj 1999
Syfte: Att reformera EU-institutionerna inför anslutningen av nya medlemsländer.
De största förändringarna: Ändringar, ny numrering och sammanslagning av de tidigare EU- och EEG-fördragen till en konsoliderad version. Öppnare beslutsprocess (ökad användning av det ordinarie lagstiftningsförfarandet).
Maastrichtfördraget – fördraget om Europeiska unionen
Undertecknades: 7 februari 1992
Trädde i kraft: 1 november 1993
Syfte: Att förbereda den europeiska monetära unionen och införa inslag som banar väg för en politisk union (unionsmedborgarskap och gemensam utrikes- och inrikespolitik).
De största förändringarna: Europeiska unionen bildas och parlamentet får mer makt tack vare det nya medbeslutandeförfarandet. Nya samarbetsformer mellan EU-länderna, t.ex. på försvarsområdet och i rättsliga och inrikes frågor.
Europeiska enhetsakten
Undertecknades: 17 februari 1986 (Luxemburg) och 28 februari 1986 (Haag)
Trädde i kraft: 1 juli 1987
Syfte: Att reformera EU-institutionerna inför Portugals och Spaniens medlemskap och snabba på beslutsprocessen inför inrättandet av den inre marknaden.
De största förändringarna: Systemet med beslutsfattande med kvalificerad majoritet i rådet utvidgas så att det blir svårare för enskilda länder att lägga in sitt veto mot ett lagförslag. Samarbets- och samtyckesförfaranden införs för att ge parlamentet större inflytande.
Brysselfördraget – Fusionsfördraget
Undertecknades: 8 april 1965
Trädde i kraft: 1 juli 1967
Syfte: Att slå samman de institutioner som inrättats för varje gemenskap.
De största förändringarna: En gemensam kommission och ett gemensamt råd inrättas för de tre europeiska gemenskaperna: Europeiska ekonomiska gemenskapen, Europeiska atomenergigemenskapen och Europeiska kol- och stålgemenskapen. Upphävt genom Amsterdamfördraget.
Romfördragen: EEG- och Euratomfördragen
Undertecknades: 25 mars 1957
Trädde i kraft: 1 januari 1958
Syfte: Att upprätta Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom).
De största förändringarna: EU-projektet utökas till att även omfatta ekonomiskt samarbete.
Läs fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen
Läs fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen
Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen
Undertecknades: 18 april 1951
Trädde i kraft: 23 juli 1952
Upphörde att gälla: 23 juli 2002
Syfte: Att samordna produktionen av kol och stål – som används för vapentillverkning – så att inget land längre kan rusta sin armé i hemlighet. Det bidrar till att minska misstron och spänningarna efter andra världskriget. Europeiska kol- och stålfördraget upphörde att gälla 2002.
I takt med att nya länder har gått med i EU har grundfördragen ändrats:
- 2013 – Kroatien
- 2007 – Bulgarien och Rumänien
- 2004 – Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern
- 1995 – Finland, Sverige och Österrike
- 1986 – Portugal och Spanien
- 1981 – Grekland
- 1973 – Danmark, Irland och Storbritannien
Sidan uppdaterades den 21 april 2026