Europeiska unionen vilar på rättsstatsprincipen. Det betyder att allt som EU gör utgår från de fördrag som frivilligt och demokratiskt har godkänts av alla EU-länderna. Om ett politikområde till exempel inte nämns i något fördrag kan kommissionen inte föreslå någon lag på det området.
Ett EU-fördrag är ett bindande avtal mellan EU-länderna. Fördraget anger EU:s mål, vilka regler som gäller för EU-institutionerna, hur beslut ska fattas samt förhållandet mellan EU och medlemsländerna.
Fördragen ändras för att EU ska bli effektivare och öppnare, för att förbereda inför anslutningen av nya medlemsländer och för att införa nya samarbetsområden, som den gemensamma valutan.
Med stöd i fördragen antar EU:s institutioner lagar som medlemsländerna sedan genomför. EU:s fördrag, lagstiftning, rättspraxis och lagförslag hittar du i databasen EUR-Lex.
De viktigaste fördragen är i kronologisk ordning (det nyaste överst):
Undertecknades: 13 december 2007
Trädde i kraft: 1 december 2009
Syfte: Att göra EU mer demokratiskt, effektivare och bättre på att handskas med globala problem som klimatfrågan. EU ska tala med en röst.
De största förändringarna: Mer makt till Europaparlamentet, enklare omröstningsregler i rådet, medborgarinitiativet, en permanent ordförande i Europeiska rådet, en ny utrikesrepresentant och en ny utrikestjänst.
Lissabonfördraget klargör vilka beslut som ska fattas
av EU
av EU-länderna
gemensamt.
EU:s mål och värdringar fastställs i Lissabonfördraget och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.
Fördraget om upprättandet av en konstitution för Europa (2004) har många likheter med Lissabonfördraget. Det undertecknades men ratificerades aldrig.
Undertecknades: 26 februari 2001
Trädde i kraft: 1 februari 2003
Syfte: Att reformera EU-institutionerna så att EU är effektivt även med 25 medlemsländer.
De största förändringarna: Förändrad kommission och nytt omröstningssystem i rådet.
Undertecknades: 2 oktober 1997
Trädde i kraft: 1 maj 1999
Syfte: Att reformera EU-institutionerna inför anslutningen av nya medlemsländer.
De största förändringarna: Ändringar, ny numrering och sammanslagning av de tidigare EU-och EEG-fördragen till en konsoliderad version. Öppnare beslutsprocess (ökad användning av det ordinarie lagstiftningsförfarandet).
Undertecknades: 7 februari 1992
Trädde i kraft: 1 november 1993
Syfte: Att förbereda den europeiska monetära unionen och införa inslag som banar väg för en politisk union (unionsmedborgarskap och gemensam utrikes- och inrikespolitik).
De största förändringarna: Europeiska unionen bildades. Parlamentet fick mer makt tack vare det nya medbeslutandeförfarandet. Nya samarbetsformer mellan EU-länderna, t.ex. på försvarsområdet och i rättsliga och inrikes frågor.
Undertecknades: 17 februari 1986 (Luxemburg) och 28 februari 1986 (Haag)
Trädde i kraft: 1 juli 1987
Syfte: Att reformera EU-institutionerna inför Portugals och Spaniens medlemskap och snabba på beslutsprocessen inför inrättandet av den inre marknaden.
De största förändringarna: Systemet med beslutsfattande med kvalificerad majoritet i rådet utvidgades, vilket försvårar för enskilda länder att lägga in sitt veto mot ett lagförslag. Samarbets- och samtyckesförfarandena infördes för att ge parlamentet större inflytande.
Undertecknades: 8 april 1965
Trädde i kraft: 1 juli 1967
Syfte: Att slå samman de parallella institutioner som upprättats för varje gemenskap.
De största förändringarna: En gemensam kommission och ett gemensamt råd infördes för de dåvarande tre europeiska gemenskaperna (Europeiska ekonomiska gemenskapen, Europeiska atomenergigemenskapen och Europeiska kol- och stålgemenskapen). Upphävt genom Amsterdamfördraget.
Undertecknades: 25 mars 1957
Trädde i kraft: 1 januari 1958
Syfte: Att upprätta Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom).
De största förändringarna: EU-projektet utökades till att även omfatta ekonomiskt samarbete.
Läs fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen
Läs fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen
Undertecknades: 18 april 1951
Trädde i kraft: 23 juli 1952
Upphörde att gälla: 23 juli 2002
Syfte: Att samordna produktionen av kol och stål – som används för vapentillverkning – så att inget land längre kunde rusta sin armé i hemlighet. Detta minskade det misstroende och de spänningar som uppstått efter andra världskriget. Europeiska kol- och stålfördraget upphörde att gälla 2002.
I takt med att nya länder har gått med i EU har grundfördragen ändrats:
- 1973 – Danmark, Irland och Storbritannien
- 1981 – Grekland
- 1986 – Portugal och Spanien
- 1995 – Sverige, Finland och Österrike
- 2004 – Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern
- 2007 – Bulgarien och Rumänien
- 2013 – Kroatien
